Påverkad av min pappas stressiga blick beslutade jag mig för att överraska honom med en hjälpande hand. Eftersom jag hade börjat arbeta inom städning redan som 16-åring och hade jobbat många timmar som städare, visste jag väl hur man fick ett hus skinande rent. Men den

här gången kände jag att det inte var tillräckligt. Jag ville ge honom mer än ett rent hem. Men hur?

Plötsligt kom jag ihåg ett samtal som jag och pappa hade haft några veckor tidigare på ett hotell i Krakow. Städerskan jag råkade träffa på mitt rum stod där med ett stort leende, prydligt klädd, hade bäddat sängen fint och lagt choklad på kudden samtidigt som hela rummet fylldes av en fantastisk doft. Jag sa till min pappa, “Tänk vilken dröm det vore att ha en sådan städerska hemma. Hon hade verkligen gjort det hemtrevligt.”

Den här fredagen gjorde jag huset hemtrevligt, inte bara rent. Sängarna var nybäddade med en present på kudden, ett nytt doftljus och nytvättade handdukar i badrummet, samt en ny disktrasa och borste i köket. Sent på eftermiddagen rullade bilen in på uppfarten, och med tunga steg såg jag min pappa gå mot dörren genom fönstret. Jag sprang upp på mitt rum och väntade. En stund senare knackade det på dörren, och jag mötte min pappas blick, denna gång fylld av glädje, tacksamhet och lugn, och jag kunde inte låta bli att le lite skrattfullt.

Istället för att säga tack, kollade han mig plötsligt allvarligt i ögonen och sa: “Emelie, du borde öppna ett städföretag. Vårt hus har aldrig känts så hemtrevligt.”